Kärlek
Lördag
med familjen på pappas sida. Det ser jag fram emot. Hoppas jag är pigg
på att bada i poolen, det är jag i vilket fall just nu! I dag har det varit jättefint
väder i Lund. Vi har promenerat runt och handlat lite mat på torget, gick en
sväng förbi kyrkogården, där var det mycket människor och många tända ljus.
Skulle ta med mig kameran ut för att fota men batteriet var urladdat. Hoppas
på en lika fin dag i morgon så kanske jag kommer mig för att fota löven då
i stället. God kväll.
Glömska
"bloggade", det hade jag visst också glömt. Att hon gjorde det och att jag gjorde det. Bloggade.
För "blogga" är något man gör konsekvent, inte bara en gång, eller då och då. Visst, visst.
Jag är mitt uppe i en massa känslor och funderingar. Det kommer ofta på hösten för mig en stark
känsla och dragning till att bara lämna allt och FLY! Fly till något annat än det som är och det jag har.
Jag funderar över mina val hitills, alla har vi ett eget ansvar för våra egna liv och att göra våra egna, aktiva val,
om man låter livet bara rulla på eller låter andra göra val åt en själv, tror jag risken för att bli bitter är stor.
Men det är inte lätt, inte.
På besök hemma
Nu är jag hemma på besök. Sitter just nu barnvakt till tre små vilda barn
som för tillfället ligger som små fromma lamm i sina sängar. Mamman och
mellan-lille-brodern och skitiga Nisse är ute på promenad. Det blev tyst för en stund.
Här stormar det för det mesta, med en bebis, två småbarn, en tonåring, ett par som
bor i garaget, en mamma och hennes pojkvän, fyra katter och en hund, blir det sällan
lång-tråkigt... Miljöombyte av stora mått!
Nu tjatar mellanlillebrorsan på mig om datorn och
som den omvårdande och schyssta storasyster jag blev uppfostrad till, överlämnar jag
den utan sur min. Hej.
Roast på Berns
ett nervöst vakuum när hon talade. Jag tyckte hon var himla rolig, det tyckte ingen
annan. Moha.
Livet,
ja. Det går sådär uppochner. Ibland både upp och ner på samma gång, ibland tvärtom. Det är tufft ibland,
man bör vara stark. Ta tag i saker och få dem gjorda. Vad gör man när det inte handlar om en själv utan om
en nära? En som är så nära att man kan ta på närheten, helt plötsligt vet man inte var man ska ta längre,
man tar fel. Berör vid fel sida. Hur berör man sig själv? Det är svårt när det behövs som allra mest.
Tomt.
Nu har mor och hennes man och min lilla lillebror åkt hem. Det blir väldigt, väldigt tyst här hemma.
Tyst och tomt. Jag saknar lillebrors hysteriska skrikattacker och skrattanfall. Jag funderar på min framtid,
jag vet var jag hör hemma men vill jag hem än? Det är det jag frågar mig då och då. På något vis känns
det som jag inte är klar med Lund än, trots att saknaden är så stor. Jag är fanimej väldigt hemkär.
Nu kommer i allafall ekonomin att vara bättre och jag kan äntligen åka hem när jag vill.
Annars. Funkar.Det. Inte. För. Mig.
Så det så!
Lund - Simrishamn - Sandhammar - Kåseberga
Foto: Maria Nilsson
Lite tankar och funderingar på kvällskvisten
av sömnproblem i puberteten ha lett till ett kroniskt trötthetssyndrom?
Kan det vara så det ligger till? Tar jag igen att jag äntligen får sova?
Kanske det. Eller så är diciplinen min dålig, eller så är jag bara en njuterska av
högsta klass. Trött är jag i alla fall och jag behöver många timmars sömn.
Min mor är på besök i Lund. Hon och hennes kille och deras lilla bebis, min lillebror.
Dom har ockuperat sovrummet, soffan, köket. Det är roligt att dem är här. Liv och rörelse
har jag saknat!
I skolan läser vi just nu socialpsykologi. Mitt ämne! Det är vädigt roligt att äntligen få in lite
psykologi i programmet. Vi läser om äldres hälsa också. Det är inte heller helt fel, många antyder att jag är
märklig i mina intressesval.
Katastrof-ångest inför fotoutställningen då fotobolaget har trasslat till det för mig. Hur kan man beskära
bort delar av en bild? Har dom ingen som granskar fotografierna som ska framkallas? Verkar inte så.
Fotot åkte på retur, dem har inte hört av sig och jag har inte heller fått någon ny bild.
Dags att ringa och bråka lite.
På Lördag har jag tentamen, om-tentamen. Sen åker nog mor och familjen hem. Då kommer det att bli tyst
igen. Jag tycker inte om tystnaden. Eventuellt ska jag följa med hem en sväng. Det beror på skolan osv.
Ett ganska privat inlägg. Jag försöker ofta hålla mig något sånär oprivat på bloggen, men ibland svämmar
orden och tankarna över och det måste då ibland skrivas ned.
Denna gång fick det ske.
Må väl.
Vänd dig ut och in
Sitt inte hemma och deppa. Lev livet. Var käck. Så käck, så käck. Orkar du?
Tomheten efter en tentamen...
Man ger allt och ofta klär man av sig naken in på bara skinnet. Ger och ger och ger, med en undertext som inte alltför sällan lyder; "älska mig".
När publiken sedan har gått hem, efter sina ris och ros-kastningar och applåder, kommer den fruktade sällsamma tomheten. Den växer i magen och brer ut sig som ett stort, svart hål. Den ber inte om ursäkt.
Den är inte heller vacker, utan ofta ångestfylld och full av förtvivlan.
Därför måste man ofta upp på scenen igen, igen och igen.
Stilla sina känslor och känna tillfredsställelsen lägga sig som en mjuk, varm filt i magen.
För att sedan igen få umgås med; tomheten.
Efter en tenta, eller något annat som man länge gått och grämt sig över, ev. längtat efter, kommer en liknande känsla. Den är svår att bemästra, den tar över mig. Den var här i går och hälsade på, men (som tur
är), hade den gett sig av i morse när jag vaknade.
Nu sätter jag upp nya mål att gräma mig över, och att längta till. För såna är vi människor , eller hur?
Jenny
Känslorna utanpå kroppen
Mina sitter nämligen som små nervutskott rakt ut från huden utan något som
helst skyddande lager ovanpå. Tittar man noga kan man se dem. Men då måste man
titta riktigt, riktigt noga.
Ofta önskar jag att det vore annorlunda,
att jag hade dem väl packeterade någonstans djupt inom mig, men ( för att tjata ut
en gammal klyscha); - Då vore jag ju inte jag. Men det hade kanske varit jätteskönt?
Tänk om man hade blivit född till ett vasst isberg, eller iallafall till en liten mjuk snöboll,
som bara tinade upp lite då och då,
och inte till denna
ständiga vattenpöl.
Diskmonstret
Vi har ett diskmonster här hemma. Han ligger under all disk med vassa tänder, kanske klor.
Han vill sätta dem i mig så därför vägrar jag att ta i disken. Jag försöker att gå omvägar
förbi köket ( vilket med våran planlösning, är stört omöjligt,
så jag provar ett annat beprövat knep; Jag blundar) för att slippa honom.
Jag väntar på att mannen snart ska lessna på skiten och möta monstret.
Jag tycker inte om att bli
blöt om händerna. Jag sopar hellre golv i timmar än att diska.
Endast jag är vaken
Han är trött, det är olikt honom. Jag är pigg, det är olikt mig.
Tillbaka till Danmark. Vi drack öl i en park, sedan drack vi öl på en pub och jag fotade allt som kom i min väg.
På hemresan hamnade vi av någon märklig anledning i Roskilde. Jag är van nu för tiden, jag och mannen på resande fot slutar alltid likadant, bara att skratta åt saken. Så länge man får sitta varmt och slippa frysa har man ju det ganska bra. Av på stationen, svära lite, upp igen på motsatta nästa tåg. Åh vad jag längtade hem till Sverige.
I morgon ska jag försöka bjuda på frukost på sängen, vi får se hur det går.
Danmark:
Janis Joplin
I dag för 39 år sedan, alltså den 4 October 1970 gick hon bort, Janis Joplin.
Hon skulle ha varit 66 år gammal idag. Hon fick ett kort och händelserikt liv.
Tillsammans med en rad andra erkända musiker dog hon 27 år gammal. Jimi Hendrix,
Jim Morrison, Kurt Cobain, Brian Jones och Janis Joplin kom att efter sin död att tillhöra
något som efterlevande har uppkallat "The Club 27".
Foto: therock1067.com
En för mig favoritlåt, som Janis sjöng, är Summertime:
http://www.youtube.com/watch?v=mzNEgcqWDG4
