Hemma i Lund

... kan liknas vid den tomhet som man kan känna efter en föreställning. Man har ofta gått och repeterat i flera veckor, ibland i månader´, för att sedan en dag kasta sig ut för stupet; gå upp på scenen och försöka köra skiten ur  sig själv och sin publik.
Man ger allt och  ofta klär man av sig naken in på bara skinnet. Ger och ger och ger, med en undertext som inte alltför sällan lyder; "älska mig".
När publiken sedan har gått hem, efter sina ris och ros-kastningar och applåder, kommer den fruktade sällsamma tomheten. Den växer i magen och brer ut sig som ett stort, svart hål. Den ber inte om ursäkt.
Den är inte heller vacker, utan ofta ångestfylld och full av förtvivlan.
Därför måste man ofta upp på scenen igen, igen och igen.
Stilla sina känslor och känna tillfredsställelsen lägga sig som en mjuk, varm filt i magen.
För att sedan igen få umgås med; tomheten.

Efter en tenta, eller något annat som man länge gått och grämt sig över, ev. längtat efter, kommer en liknande känsla. Den är svår att bemästra, den tar över mig. Den var här i går och hälsade på, men (som tur
är), hade den gett sig av i morse när jag vaknade.

Nu sätter jag upp nya mål att gräma mig över, och att längta till. För såna är vi människor , eller hur?