Hemma i Lund

Jag har en aning seperationsångest. Trots att den känslan är för mig ytterst vanlig och ofta förekommande,
är den inte desto mindre skrämmande... Alla mina frågetecken dansar omkring uppe i huvudet och vill inte ge
mig någon ro.
-Hopp i resväskan och dra! Som så många gånger förr! Man borde ju bli van, visst tycker man..?


Om planerna ( vilka då? kan man undra) går som dom ska ( tågbiljett ska ju bokas...) så blir det hemgång i morgon.


-Men så väldigt långt ska jag ju inte, bara några mil, ett 10-tal. Men ändå. Det räcker för att ge mig pirr i magen.